Det är så mycket jag vill säga men vet inte hur.

Ord efter ord efter ord står och väntar på sin tur.

Jag vill få dig att lyssna, jag vill få dig att känna,

Jag vill att detta sår i mitt hjärta ska sluta bränna.

Det är så mycket jag vill men vet inte vart jag ska börja.

För det känns som att allt jag gör blir till en enda smörja.

Det känns så otroligt tungt men även så otroligt tomt.

För även om det värsta är över gör det så otroligt ont.

Det är så många känslor på en och samma gång.

Så mycket som har byggts upp under en tid så lång,

Att när jag väl vill explodera så saknar jag gnistan.

I följd så blir tystnaden den sista spiken i kistan.

Det är så mycket som nu har gått förlorat.

Så mycket smått som har blivit förstorat.

Och så mycket stort som har blivit förminskat.

Bara småstenar kvar av vad som var min skatt.

Det är så många ord som kommer förbli osagda.

Så många stjärnor på himlen kommer bli mörklagda.

Men för varje slocknad stjärna, för varje ord osagt,

Finns det ett hjärta som börjat hitta sin gamla takt.

För det är bara när vi har förlorat allt,

Allt det som har gått och blivit gammalt,

Alla minnen, allt det som har bliviit äldst,

Som vi är fria att göra vad som helst.